En missad sommar
Jag känner mig som om jag är på bättringsvägen, men det gjorde jag för två veckor sen också. Dock känns det som att jag snart har missat hela sommaren på grund av den här sabla sjukdomen. Berlin stal en vecka jag är van vid, jobbet stal två, nästan tre, och nu har sjukdomen stulit de två senaste veckorna av i stort sett konstant sol. Att bada i havet verkar orimligt i år, eftersom jag inte vet hur mycket som räknas till "ansträngning", eftersom jag inte får anstränga mig i ungefär fyra veckor efter att jag är frisk, och jag är inte ens frisk än.
Håkan på fredag lär bli mig sittandes längst bak på en filt där jag tycker synd om Emma som antagligen vill hoppa i publikhavet, där jag också hade velat vara, men definitivt inte får befinna mig pga den enkla anledning att jag inte, på några villkor, får försätta min mage i risk för sparkar eller slag eftersom mjälten kan vara svullen och spricka då.
Gotland lär bli tråkigare för att jag kommer vara så trött, men jag ska kämpa mig igenom det! Har längtat dit så många år nu, och äntligen åker vi. Dessutom över medeltidsveckan! Självklart åker vi autentiskt klädda de dagar vi ska dit, linne är ett helt okej tyg att gå omkring i faktiskt.
Men nu ska jag inte spamma hela min blogg med massa text, när jag normalt sett aldrig skriver särskilt långt. Jag vill bara förklara, och ösa ur mig lite av min besvikelse över att vara sjuk i något som påverkar mig så starkt att jag inte kan göra saker jag vill göra. Att missa sommaren jag tänkte skulle bli den bästa på flera, flera år.