5 saker jag knappt vill erkänna
Sånt här är så så svårt för mig att skriva om. Men jag ska vara ärlig i det här inlägget och erkäna ett par saker. Jag brukade vara den där jobbiga personen som dömde andra som gjorde saker som "alla andra" gjorde, och jag skäms lite för det såhär i efterhand. Jag har alltså på riktigt sagt till folk jag räknade som mina bästa vänner saker som "har du FACEBOOK!? Gud, så mainstream, jag skulle aldrig vilja ha något sånt!" för att några månader senare inse att okej, man klarar sig typ inte utan det i det här samhället.
På senare år har jag i stället kunnat säga okej, jag gillar inte alls det där, men det spelar väl ingen roll om andra gör det? Med några få undantag som är rätt självklara för många: rasism och sexism, som jag faktiskt har otroligt svårt att se förbi. Så förutom det har jag lärt mig att sluta vara så dömande, eller jag försöker i alla fall att låta bli.
För att hjälpa mig själv (och kanske andra?) att komma över det där med att dölja delar av sig själv som man kanske skäms lite för, delar jag här med mig av fem saker jag nog aldrig trodde att jag skulle våga skriva ut på internet. Eller okej, sex stycken, för jag har redan erkänt min dömande attityd som tonåring, heh. Let's go!
1. Jag lyssnar på Taylor Swifts musik utan någon som helst ironi - och älskar den!
Jag är kanske lite obsessed faktiskt, jag har hela 1989-albumet i min iPod och har lyssnat på det non stop i omgångar. Texterna? Kan flera av dem utantill, många nästan helt utantill. Melodierna? Check! Stämmorna i bakgrunden? Check på det också! Och ärligt? Jag tror inte ens jag skäms så mycket över det längre, jag sitter nästan och mimar med i musiken på bussen på väg till skolan ibland, haha.
2. Jag som alltid sett mig själv som en obrydd tjej vad gäller utseende, jo, jag sitter också och tittar på beautykanaler på Youtube, och älskar det också!
Det är sant. Faktum är att jag alltid varit intresserad av det där med smink, men eftersom det aldrig passat in på min image utåt har jag nästan aldrig använt något. Detta med undantag för min emo-fas i högstatidet när det var svart och mer svart som gällde - och bara kring ögonen. Jag lärde mig aldrig alla de där andra grejerna, men jag hade heller inte de där övergångsfaserna vad gäller hemska make up-misstag. Och vet ni? Inför helgen när vi skulle ut köpte jag både foundation och ögonskugga för att matcha min mascara, så kanske det börjar nu ändå? Vi får se!
3. Jag lyssnade på Justin Bieber en kort period när hans första album kom, men slutade när han blev en idol för alla småtjejerna.
Det är sant. Jag var väl... 15 kanske? Och hade en lista på Spotify med hans album som jag lyssnade en del på ett par veckor innan jag insåg den boom som blev - och slutade. Eftersom jag vägrade vara mainstream och jag ville definitivt inte gilla något som småtjejer på typ 10 år gillade. Jag kanske var på väg ut ur emo-fasen, men jag var som allra mest dömande och lyssnade dels på saker jag trodde att mina kompisar skulle tycka var coolt, dels saker som folk på internet gillade för att jag ville verka cool utåt. En sorglig fas i livet helt ärligt. Men många fina musikminnen!
4. Mina favoritserier på TV är en blandning av kriminaldeckare, matlagningsprogram, dokusåpor och riktiga chick flick-serier.
Förr skulle jag aldrig erkänna vad det var jag tittade på, kanske typ Idol och någon kriminalserie möjligtvis, men matlagningsprogrammen? Aldrig. Gossip girl och Pretty Little Liars? Hade aldrig hänt, även om jag hade älskat det om jag vågat titta tidigare. Dokusåpor då? Nej, jag hade nog aldrig vågat varken titta på eller erkänna att jag tittade på dokusåpor som Paradise Hotel förut, men nu så! För det är ju trots allt så himla underhållande, hehe. Alltihop alltså, från dokusåpor till kriminalserier och matlagningsprogram!
5. Jag har fortfarande inte varken läst eller sett The Hunger Games. Varför? De blev så hypade att jag vägrade.
Det är sant. Harry Potter och Twilight hann jag läsa innan de blev en extrem hype på (eller så var jag så liten att det inte spelade någon roll, som med HP-böckerna), att det var okej när alla andra också älskade dem. Men Hunger Games? Jag fattade aldrig grejen innan alla började tjata om dem, och sen vägrade jag bara. Men nu när alla filmerna kommit ut funderar jag på att faktiskt läsa böckerna och sen se dem. Kanske ska jag erkänna att det är för att den där superhypen lagt sig lite, hehe.
Hur ser ni på det här? Jag undrar om jag någonsin vågat vara såhär öppen förut, haha. Kan vi prata lite om den här imagen att man ska vara så speciell utåt? Är ni likadana eller vågar ni alltid vara precis de ni är utåt? Har det ändrats över tid?
Jag tycker att man blir mer och mer obrydd med åren, jag skämdes över så mycket mera saker när jag var yngre och var också mer dömande mot andra :P Tycker verkligen inte att någonting på den här listan var pinsamt eller så! Men jag fattar vad du menar, det är väl inte särskilt "coolt" att gilla Idol (om man inte lite nonchalant säger att man bara tycker första auditions är kul) och Greys anatomy heller men jag skäms inte ;)